Samarbete kräver inte medlemskap

Debatten om säkerhetspolitik och Nato har åter blossat upp i och med Nato-övningen Loyal Arrow. Det är gott att säkerhetspolitiken åter får komma upp på tapeten då den under lång tid har misskötts och negligerats. Lobbandet för ett Nato-medlemskap bedrivs ihärdigt och varje tillfälle tas i akt för att utnyttja många försvarsvänners tendens att förhålla sig så pessimistiska till Sveriges försvarsförmåga, att man är beredda att offra nästan alla principer och försvarspolitiska lärdomar, för att finna en mirakellösning som i ett huj skall stärka Sveriges beredskap. Dock utelämnar de något väldigt viktigt när man talar om försvars- och säkerhetspolitik, nämligen att också se på de negativa aspekterna.

Vi vill att Sverige ska utökar sin försvarspolitiska roll internationellt och anser att det är solidariskt att inte vara neutrala i alla lägen. Då ger ett internationellt samarbete samordningsfördelar som kan leda till effektivare insatser, men det krävs inget medlemskap för att samarbeta. Det stämmer att Sverige i vissa fall går miste om underrättelsedata vid utlandsmissioner pga. att vi inte är medlemmar, men detta är först och främst en förhandlingsfråga, inget annat. Ett annat vanligt förekommande argument för ett medlemskap är att det skulle ge Sverige större försvarsförmåga men också lägre kostnader för försvaret än idag. Detta är rätt därför att vi med största sannolikhet skulle avkrävas en större ekonomisk satsning på försvaret, vilket skulle ge en försvarsförmåga åtskilliga nivåer över den vi har idag. Men det vore också fel därför att våra försvarsutgifter varken skulle minska eller ligga kvar på dagens nivå, utan öka. Vi ser gärna att vi samarbetar med Nato och ser inga problem med att Sverige deltar i operationer och övningar ledda av Nato. Däremot vill vi inte ha en regelrätt Nato-anslutning av två viktiga skäl.

För det första anser vi att militärstrukturella frågor bör ligga i den svenska regeringens händer inte någon annans: Det är en fråga om demokrati, ett medlemskap skulle i realiteten innebära en förskjutning av befälet över Sveriges väpnade styrkor, från Sveriges folkvalda till en organisation. Det andra stora problemet med en anslutning till Nato är den så kallade solidaritetsklausulen, som i realiteten går ut på att om ett land blir attackerat så skall de andra agera. När man inflikar att vi anser att det rimligtvis borde vara våra folkvalda politiker som bestämmer när vi ska ut i krig och inte andra länder, så brukar man få till svar att vår regering fortfarande har ett val. Men om det är så att man ändå har ett val så innebär det ju att ett medlemskap på intet sätt skulle innebära att vi verkligen får hjälp om vi faktiskt skulle behöva den.
Vi samarbetar gärna med Nato för att främja frihet, säkerhet, demokrati och välstånd i världen men vi vänder oss mot resonemanget att vi bör förlita oss på andra stater för att sköta försvaret av Sverige. Det är Sveriges ansvar och plikt att försvara sitt land, vår suveränitet, demokrati och värdegrund. Vi ser det inte som fegt när vi sticker ut ifrån den närmast obligatoriska åsikten för alla politiskt korrekta icke-socialister, att förorda en anslutning till Nato, tvärtom ser vi det som att vi är de principfasta. KDU är i dagsläget unika som det enda förbundet som tror på att både ta ett internationellt solidariskt ansvar genom vårt militära och civila utlandsengagemang, samt att vilja ha ett starkt nationellt försvar för att kunna skydda vårt lands suveränitet, medborgarna, statsskicket och vår värdegrund. Vår ödmjuka önskan är att Kristdemokraterna och regeringen skall ta intrycka av detta.

Christopher Dywik
Vice ordförande för Kristdemokraterna i Kalmar och Fd Försvarspolitiskt ansvarig förbundsstyrelseledamot för KDU (2006-2009)
Simon Logren
1: e vice Distriktsordförande KDU Kronoberg
Antony Widell
Tf. Ordförande KDU Uppsala
Claudia Polstierna
Distriktsstyrelseledamot KDU Stockholms stad
Christian Dywik
Distriktsstyrelseledamot KDU Örebro
Joakim Oldmark
KDU Stockholms stad

(Publicerad i Barometern 26-06-2009)

Låt inte midsommarfirandet bli en ursäkt för superi

Ett hav utav blå-gula flaggor på Skansen 2008

Förra året besökte jag Skansen för att fira nationaldagen tillsammans med kungafamiljen och mängder av barnfamiljer. Publikhavet framför scenen där en barnkör sjöng Den blomstertid nu kommer, Arméns musikkår spelade och Sven-Bertil Taube sjöng var fyllt med tusentals blå-gula flaggor. Sedan dess har jag funderat över hur konstigt det är, att det i Sverige är tabubelagt att uttrycka något så naturligt som stolthet över sitt land, vår historia och dess kultur. Rädslan att bli kallad fula ord och bli stämplad som det ena eller det andra har under lång tid kväst ett berättigat firande.

Ibland hävdas det att anledningen till att vi inte firar så glatt som t ex norrmännen beror på att vi aldrig blev indragna i andra världskriget eller att det beror på att nynazisterna har tagit vår flagga och våra historiska symboler. Jag håller inte med om någotdera, ockupationen av Norge ledde till en starkare vi-känsla, men vid denna tid fanns det även i Sverige en stor enighet, som bland annat manifesterades kring konungen Gustaf V. Vad gäller vår flagga och historiska symboler så kan snarare 68-vänstern beskyllas för att ha gett nazisterna denna ensamrätt, för någon inflytelserik nazistisk rörelse fanns aldrig i Sverige, till skillnad ifrån Norge.

Kränkande?

Vi lever i en tid då det är tabu att sjunga nationalsången och Den blomstertid nu kommer på skolavslutningarna, för att DO och vissa rektorer anser att det skulle vara kränkande för invandrare. En konsekvens av detta är att det idag finns partier som hävdar att den svenska kulturen är hotad av invandringen, vilket inte kunde vara mer felaktigt. Problemet ligger snarare i politiker som likt Mona Sahlin (S) anser att våra traditioner som t.ex. midsommar är löjliga och inte ser något som helst värde i att bevara vår kultur för att de helt sonika anser att vi inte har någon kultur, identitet och historia som binder ihop oss. Nu är det är givetvis inte som Sahlin säger. I Sverige har vi oerhört mycket att vara stolta över. Vi har lyckats lösa alla politiska konflikter utan att dra in landet i krig under de senaste 200 åren. Vi har yttrande-, religions- och pressfrihet samt likhet inför lagen. Vi var först i världen att förbjuda barnaga och först att erkänna teckenspråket. Det är något att vara stolta över! I Sverige finns både en kultur, en historia, seder och traditioner som håller oss samman. Givetvis har vår kultur, liksom alla andra kulturer, successivt utvecklats och berikats genom inflytande utifrån, men likväl finns det en svensk kultur. Vi tänker inte på den men den finns med oss dagligen i alltifrån vad vi äter, när vi ska vara lediga från jobbet till vad vi uppfattar som rätt och fel. Det är viktigt för ett land att ha starka traditioner då de kan utgöra en sammanhållande länk bortom meningsskiljaktigheter, partisympatier och samhällsklass, om de är tillräckligt starka. Människan är och förblir en andlig varelse med andra behov än bara materiella ting. Starka traditioner bryter ner murar och bygger en stark samhällsgemenskap för alla Sveriges medborgare.

I en sådan tid som vi nu lever i krävs det en renässans för tradition och gemenskap. En sådan skapas inte genom luddiga tal av politiker eller genom politiska beslut, det är inte politikers ansvar att lösa allt för invånarna. Vi får inte ignorera vårt eget ansvar i att slå vakt om våra traditioner, vår historia, och vårt kulturarv. Låt oss inte – vilket har skett under senare år – tillåta att denna anrika tradition, midsommarfirandet, förminskas till att endast bli ännu en ursäkt för superi. Sverige behöver i sanning en kulturell renässans, tillsammans kan vi starta den nu när midsommar kommer.

(Publicerad i Barometern 19/06/2009)

Vårdnadsbidraget – Budget 2009(5)

En sak Vänstermajoriteten inte helt oväntat har angripit alliansens budget för är närvaron av valfrihet inom barnomsorgen. Vi Kristdemokrater har länge drivit på för införandet av ett vårdnadsbidrag för barn mellan 1-3 för att öka möjligheten för föräldrar att få mer tid hemma med sina barn. På grund av det ekonomiska läget har vi nu lagt fram ett finansierat förslag på ett vårdnadsbidrag för barn mellan 1-2 år, från 1/7 2010.

För att inte krångla till saker och ting eller ge bilden av att vi tar pengar ifrån omsorgen har vi valt att lägga detta på kommunstyrelsen. Men låt oss titta på verkligheten lite innan vi köper socialisternas retoriska argument om att vårdnadsbidraget dränerar pengar ifrån barnomsorgen.

Riksdagens utredningstjänst (RUT) har räknat på hur mycket en plats i barnomsorgen kostar.
Den visar att snittet för en dagisplats efter att maxtaxan räknats bort är 144 000 kronor. För att en familj ska betala in skatt som täcker det krävs en inkomst på drygt 355 000 kronor vardera för ett barn, och drygt 710 000 kronor vardera för två barn.

När subventionen till en förskoleplats ligger på ca 12 000 kronor i månaden borde vårdnadsbidraget knappast kunna anses ta pengar ifrån den kommunala barnomsorgen. Det logiska vore snarare att bidraget skulle ligga på 6 000 kronor, dvs hälften av den summan som läggs på en plats inom förskolan. Men detta är något som tyvärr måste skjutas på framtiden.

Värt att notera är att Sverigedemokraterna som alltid försöker framställa sig själv som ett familjevänligt parti och påstår sig stå för valfrihet i barnomsorgen valde att avstå från att rösta i frågan om vårdnadsbidragets införande. Kanske något att fundera över alla ni som tror att Sverigedemokraterna skulle vara ett familjevänligtparti som vill flytta makten åter till familjerna.

Skrota timledarreformen – Budget 2009(4)

En sak som Vänstermajoriteten älskar att göra i debatten är att angripa andra partier för att dessa skulle överge sina kärnfrågor. Alliansen angrips framförallt för att vi skulle komma med gamla och unkna Idéer och centern i synnerhet angrips för att inte bry sig om landsbygden. Istället för att se på verkligheten så som den är. Den så kallade timledarreformen har utgjort ett stort problem i Södermöres strävan med fler frivilligarbetande föräldrar på våra mötesplatser och fritidsgårdar. Vänsterpartiet hävdar att timledarreformen skulle vara viktig för att det är en garant för att det på fritidsgårdarna alltid skulle finnas kompetent personal.

Detta är givetvis strunt, vem som helst kan gå en utbildning. En utbildning är tyvärr på inget sätt en garant för att personen är professionell och lämpad att jobba med barn och ungdomar. I Södermöre har vi dock inga problem med detta, vi har oerhört kompetens personal på våra fritidsgårdar. Men vi tror att föräldragenerationen är viktig för barnen. Vi skulle därför vilja göra det möjligt för fler föräldrar och frivilliga att hjälpa till, därför måste vi inse att denna (ursäkta språket) skitreform utgör ett problem och måste tas bort, för att kanske i framtiden återkomma i annan form.

Gruppledarens öppningsanförande – Budget 2009(3)

Här kan ni läsa Kristdemokraternas i Kalmars kommunfullmäktige-gruppledare, Monica Bengtssons lysande öppningsanförande.

Vänstermajoritetens skattehöjning – Budget 2009(2)

Under budgetdebatten och debatten som har föregått fullmäktigemötet har vänstermajoriteten attackerat oss i oppositionen för att vi i vårt förslag utgår ifrån den realitet som vi lever i. I den realiteten är vänstermajoritetens skattehöjning ett faktum, detta har vi fått kritik för då vi tidigare varit emot den.

Den nakna sanningen ser ut på följande sätt. Ja vi tvingas acceptera majoritetens skattehöjning på grund av att finanskrisen nu har slagit hårdare än när vi tidigare motsatte oss en höjning. Hade dock en genomlysning av den kommunala organisationen gjorts – för att utröna vad som kan effektiviseras och strömlinjeformas – när ett minusresultat först dök upp så hade vi idag inte haft den här diskussionen. När det var ett faktum att Kalmar kommuns budget såg väldigt dålig ut inledde majoritetens och oppositionen ett samförstånds-samarbete, detta valde majoriteten sen att bryta.

Prioriteringar – Budget 2009(1)

Sitter just nu på budgetfullmäktige i Kalmar. Bertil Dahl(V) har nyligen hållit sitt anförande. Som vanligt var Dahl arg och pekade på vissa specifika saker som ställde till det för Kalmar kommun.

Den ekonomiska krisen och den borgerliga regeringen var två av dessa, men den absolut viktigaste och lättaste att göra nått åt var givetvis den borgerliga regeringen. Jag kan inte låt bli att förundras över varför majoriteten konsekvent väljer konflikt och inte samförstånd i en kris. Varför anser man i en kris att det viktigaste att göra är att motarbeta regeringen? Jag kanske är unga och naiv men borde inte det viktigaste vara att motarbeta den ekonomiska krisen, än Sveriges regering, som dessutom har tillfört kommunerna mer pengar än tidigare utlovats?

Anna Odell till Kalmar

Idag är Anna Odell på besök i Kalmar länsmuseum för att presentera sitt ”konstverk”. Jag hade gladeligen gått dit och ställt henne några hjärtliga frågor. Jag hade frågat henne hur gammal hon är egentligen: man säger till små barn att dem ej får busringa till 112, men hon en vuxen skriker varg så det tjongar om det. Jag hade velat fråga henne hur hon kan vara så egoistisk att hon kan göra nått sånt här som uppenbart kommer drabba en redan utsatt grupp i samhället, dem med psykiska sjukdomar. Vi vet att det i dagens samhälle har en psykiatri i kris där stora delar av unga mellan 16-24 har självmordstankar och där det är oerhört svårt att bli inlagd och bli tagen på allvar. I en sådan verklighet väljer Odell att skrika varg, på andras bekostnad.

Vidare är det skam och en fläck på Kalmars banér att vårt konstmuseum hyllar och ger en röst åt detta omogna och olagliga (ja ja, vi får se om hon döms) tilltag. Allt är konst heter det numera. Var det konst när Folkfronten kastade Toblerone på Mona Sahlin på första maj? Var det konst när en man kastade en tårta på kungen? Var det konst när en ”reporter” sprutade vatten på statsministern(men som lika väl hade kunnat vara syra). Var det konst när några ungar busringde in ett bombhot i härom året?

Enligt Odells ”moderna” och slappa tolkning av vad som är konst så är allt som man vill konst, men då betyder det ju även att inget är konst. Något att fundera på både en och två gånger alla ni som genom ett besök ger henne erkännande.

Kommentar till valresultatet

Vänner, jag sitter i dagsläget på min kammare efter att kommit hem ifrån Allianen i Kalmars valvaka. Det glädjer mig att vi tack vare hårt och gediget arbete har fått behålla vårt mandat i Europaparlamentet.

Jag vill i denna stund tacka alla som har varit ute dag och natt och delat ut valsedlar, valfoldrar, valkuvert, satt upp valplakat, tagit debatter och skrivit artiklar. Några personer som jag framförallt vill lyfta fram och salutera för sitt hårda arbete med att få ut valinformation här i Kalmar kommun, är trotjänaren Karl-Gustav Kyrk och KDU:s vice distriktsordförande Fredrik Sjömar.

Vi kan nu i dagsläget konstatera att vi i Kalmar kommun hade fler som valde att lägga sin röst på Kristdemokraterna än rikssnittet. I Kalmar kommun valde hela 5,4 % att lägga sin röst på Kristdemokraterna och ser vi på Kalmar län i sin helhet så låg den siffran på 6,2%, vilket kan jämföras med valresultatet på 4,7%.

Slutligen vill jag även gratulera vårt kristdemokratiska systerparti i Finland som äntligen får ta plats i Europaparlamentet, något som kan innebära mycket för deras resultat i nästa riksdagsval.

Valfinal i kungliga huvudstaden på nationaldagen

Christopher Dywik tillsammans med Alf Svensson på Kristdemokraternas valfinal i kungliga huvudstaden

Valfinal, Dywik, Alf och Ella. Bild:kristdemokraterna.se

Valfinal Dywik, Alf och Ella. Bild:kristdemokraterna.se

Åhörare

Ella talar

Alf Svensson talar

KDU:are på picnick

David, Sara och Christian... glada KDU:are som njuter av picknick ute vid Drottningholm

KDU Östermalm mfl ute vid Drottningholm