Tiden går fort och det är snart en månad sedan kristenhetens viktigaste högtid. Har vi lärt oss något? Har vi ändrat på något i vårt eget leverne eller är vi åter tillbaka i samma gamla vagnspår som tidigare?
Jag minns hur jag som liten firade påsken. Det var givetvis rejält med mat, påskmust och pyntade med fjädrar och kycklingar, och så fick vi besök av någon ifrån kyrkan som berättade om varför vi firade påsk i Sverige. De berättade om hur Jesus dog, begravdes och slutligen återuppstod, jag kunde och kan fortfarande idag berättelsen utantill. Anledningen att jag kan den utantill var inte för att mina föräldrar var särskilt religiösa av sig, inte heller för att vi gick mycket i kyrkan utan för att jag redan som liten lärde mig att ifrågasätta och själv ta ställning. Jag kunde omöjligt förstå varför Petrus ljög om att han inte var Jesus lärjunge eller varför Jesus inte lät lärjungarna försvara honom när soldaterna kom för att hämta honom. Men det som förbryllade mig mest var varför ingen gjorde något för att rädda Jesus, varför judarna lät det ske.
Det är över 15 år sedan jag hörde detta berättas för mig, mycket har hänt i samhället sedan dess och tyvärr måste jag dock konstatera att utvecklingen på vissa plan inte blivit bättre. Denna en gång så viktiga högtid, har nu i Sverige reducerats till någon sorts plojhögtid då barnen får godis och man äter ägg.
Utvecklingen är kanske inte så konstig, dagligen attackeras vår kultur av kulturradikala liberaler och socialister som menar på att människan inte blir lycklig innan samhället har sopats rent ifrån kultur, sopats rent ifrån traditioner och framförallt sopats rent ifrån allt vad religion heter. För att se rent vetenskapligt på det hela så vet vi att socialisterna och liberalerna har fel. I västvärlden där liberalismen har växt sig så stark att den näst intill är statsreligion, det är där som den psykiska ohälsan är som störst. I takt med att det materiella välståndet ökar, ökar också känslan av övergivenhet och ensamhet. Varför? Jag skulle vilja påstå att det är inte konstigare än att vi svenskar inte längre vågar tro, det materiella skänker oss inte den lycka vi väntat oss, så nu står vi alla ensamma utan någon förhoppning om framtiden.
Berättelsen om hur Jesus dog, begravdes och på tredje dagen uppstod ifrån de döda har för troende kristna en djup mening. Framförallt så är det den avgörande händelsen för den kristna tron. Utan Jesus döds på korset för våra synder skull och hans uppståndelse skulle kristendomen inte vara mer än en legend, inte innebära mer för oss än sagorna i den grekiska eller romerska mytologin. Den dagens politiska etablissemang – fariséerna – gjorde sitt yttersta för att krossa Jesus och hans lärjungar. När Jesus dog på korset så dog också den mannen som många hoppades skulle köra ut romarna ifrån judarnas land. Men när Jesus återuppstod så bevisade han också att han var Kristus, därför fick den kristna tron nytt liv. Därför reste sig den kristna tron ifrån nederlaget, starkare än någonsin, för denna hemska och på samma gång underbara händelse hade svetsat samman de som trodde på honom. De lärde sig av Jesus exempel på samma sätt som vi måste göra det, att så länge vi står fast för vad vi tror på, så länge vi inte ger upp, så länge finns det hopp för det vi tror på.
Idag står vår nation framför många stora förändringar, inte bara kulturellt utan också ekonomiskt. Det går bättre och bättre för Sveriges ekonomi, fler och fler hamnar i arbete istället för utanförskap men för många ser det också dystert ut. Priserna på drivmedel göra att varje tankning känns som att bli rånad och för boende på glesbygden får det vändas på slantarna både en och två gånger. Som kristdemokrat kan man ofta bli modfälld av de dåliga opinionsresultaten och då frestas att tumma på värderingarna eller till och med byta åsikter för att få fler anhängare. Låt oss hoppas att dessa svåra tider skall leda till något gott. Låt oss förstå att det enda som är ett alternativ är en återgång till rötterna. ”Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör” sa den konservative politikern Edmund Burke, och det stämmer ännu idag. Vi får inte ignorera vårt eget ansvar i att slå vakt om det okränkbara människovärdet, familjen och våra kristna traditioner och kulturarv.
Vi kan inte tro att någon annan skall stå upp för vår historia, vår kultur och våra traditioner. Vi måste alla dra vårt stå till stacken. Det kan handla om olika saker man kan göra. Det kan vara allt ifrån att gå med i hembygdsföreningen, sjunga i den lokala kyrkokören eller lära sig folkdans. Eller så gör man som jag, göra ett aktivt val att gå i kyrkan ute på landet, för att den åtminstone ska vara välfylld vid de stora högtiderna. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Låt påskens budskap vara startskottet. God fortsättning!
Ur svenska hjärtans djup en gång en samfälld och en enkel sång, som går till kungen fram! Var honom trofast och hans ätt, gör kronan på hans hjässa lätt, och all din tro till honom sätt du folk av frejdad stam!
Publicerat av Dywik 
Publicerat av Dywik 
Publicerat av Dywik 
