Att föregå med gott exempel

Under KDU: s riksmöte under Kristi himmelfärdshelgen gästades vi av flera internationella gäster, en av dem var Davidi Hermelin ordförande för Likud´s ungdomsförbund. Efter Hermelins hälsningsanförande till riksmötet var jag framme och tackade honom för några passager i hans anförande som särskilt talade till mig. Dessa rader handlade om en princip som den Israeliska armén arbetar efter och som jag personligen anser vore självklar att även den svenska försvarsmakten skulle följa (och varför inte också den Kristdemokratiska rörelsen). Denna princip handlade om det som i Sverige är allmänt känt som den gyllene regeln och manifesterades i en princip om att de israeliska officerarna alltid själva gör vad de förväntar sig att sina underordnade gör. Detta manifesterades bland annat att de styrande officerarna inte dirigerar sina soldater från ett huvudkvarter långt ifrån oroligheterna, utan direkt ifrån fronten.

Davidi Hermelin Ordförande för Young Likud talar om att föregå med gott exempel

Under riksmötet behandlades en motion som berörde ämnet, denna handlade bland annat om det bör anses vara ett minimikrav för att kvalificera sig för att bli att försvarsminister att själv ha genomgått sin värnplikt, och därmed i händelse av krig själv vara beredd att göra vad man förväntar sig av sina underlydande. Jag hade satt upp mig på talarlistan för att förklara min ståndpunkt i frågan, men oturligt nog finns det inte nog med tid så mitt anförande i denna fråga uteblev. Om jag hade fått chansen hade jag inlett min argumentation genom att hänvisa till den svenska flottans riksamiral 1676, Lorenz Creuz. Creuz var lojal till den sidan i svensk politik som just då hade kungens gunst, han var oerhört skicklig när det kom till frågor som gällde gruvindustrin och ekonomi, därför fick han jobbet. Han besatte dock varken kunskap eller erfarenhet kring fartyg och saknade totalt militär erfarenhet eller utbildning. Creuz brist på egen erfarenhet ledde fram till dåliga beslut som gjorde att stormaktstidens största skepp regalskeppet Kronan, sjönk.

Jag anser att vi har ett ansvar gentemot våra barn och kommande generationer att lära oss av våra förfäders misstag, inte göra om dem. När den gyllene regeln appliceras på politiken bör utfallet vara att vi som pysslar med politik inte bara försöker föregå med gott utan också att vi inte ser ner på vanligt folk och deras yrken. Detta gäller oavsett om dem som arbetar inom vården, skolan, polisen eller försvarsmakten. Jag ser det som en självklarhet att den högst ansvarige för verksamheten själv kan tänka sig att göra vad han förväntar att sina underlydande ska göra. Att som chef vägra genomgå den grundutbildning som ens underlydande har genomgått sänder trots allt ut signalen att man ser ner på sina underlydande och deras arbetsuppgifter. Det är därför högst rimligt att anse att det bör vara minst minimikrav att den högst ansvarige, om inte har erfarenhet som officer så åtminstone ha genomgått militär grundutbildning. En princip om att man skall ha utbildning och erfarenhet ifrån det man är chef över är kanske inte alltid genomförbar inom alla sektorer. Men med tanke på försvarsmaktens särställning, borde denna princip i vart fall vara rimlig just kring försvaret.

Låt oss lära oss av våra historiska misstag. Den gyllene regeln är troligtvis en av vår kulturs mest grundläggande principer och lär oss att vi skall göra mot andra vad vi vill att dem skall göra mot oss. För mig är detta en självklarhet som jag har burit med mig hela mitt liv, låt denna princip råda bland vårt lands styrande.

Samarbete kräver inte medlemskap

Debatten om säkerhetspolitik och Nato har åter blossat upp i och med Nato-övningen Loyal Arrow. Det är gott att säkerhetspolitiken åter får komma upp på tapeten då den under lång tid har misskötts och negligerats. Lobbandet för ett Nato-medlemskap bedrivs ihärdigt och varje tillfälle tas i akt för att utnyttja många försvarsvänners tendens att förhålla sig så pessimistiska till Sveriges försvarsförmåga, att man är beredda att offra nästan alla principer och försvarspolitiska lärdomar, för att finna en mirakellösning som i ett huj skall stärka Sveriges beredskap. Dock utelämnar de något väldigt viktigt när man talar om försvars- och säkerhetspolitik, nämligen att också se på de negativa aspekterna.

Vi vill att Sverige ska utökar sin försvarspolitiska roll internationellt och anser att det är solidariskt att inte vara neutrala i alla lägen. Då ger ett internationellt samarbete samordningsfördelar som kan leda till effektivare insatser, men det krävs inget medlemskap för att samarbeta. Det stämmer att Sverige i vissa fall går miste om underrättelsedata vid utlandsmissioner pga. att vi inte är medlemmar, men detta är först och främst en förhandlingsfråga, inget annat. Ett annat vanligt förekommande argument för ett medlemskap är att det skulle ge Sverige större försvarsförmåga men också lägre kostnader för försvaret än idag. Detta är rätt därför att vi med största sannolikhet skulle avkrävas en större ekonomisk satsning på försvaret, vilket skulle ge en försvarsförmåga åtskilliga nivåer över den vi har idag. Men det vore också fel därför att våra försvarsutgifter varken skulle minska eller ligga kvar på dagens nivå, utan öka. Vi ser gärna att vi samarbetar med Nato och ser inga problem med att Sverige deltar i operationer och övningar ledda av Nato. Däremot vill vi inte ha en regelrätt Nato-anslutning av två viktiga skäl.

För det första anser vi att militärstrukturella frågor bör ligga i den svenska regeringens händer inte någon annans: Det är en fråga om demokrati, ett medlemskap skulle i realiteten innebära en förskjutning av befälet över Sveriges väpnade styrkor, från Sveriges folkvalda till en organisation. Det andra stora problemet med en anslutning till Nato är den så kallade solidaritetsklausulen, som i realiteten går ut på att om ett land blir attackerat så skall de andra agera. När man inflikar att vi anser att det rimligtvis borde vara våra folkvalda politiker som bestämmer när vi ska ut i krig och inte andra länder, så brukar man få till svar att vår regering fortfarande har ett val. Men om det är så att man ändå har ett val så innebär det ju att ett medlemskap på intet sätt skulle innebära att vi verkligen får hjälp om vi faktiskt skulle behöva den.
Vi samarbetar gärna med Nato för att främja frihet, säkerhet, demokrati och välstånd i världen men vi vänder oss mot resonemanget att vi bör förlita oss på andra stater för att sköta försvaret av Sverige. Det är Sveriges ansvar och plikt att försvara sitt land, vår suveränitet, demokrati och värdegrund. Vi ser det inte som fegt när vi sticker ut ifrån den närmast obligatoriska åsikten för alla politiskt korrekta icke-socialister, att förorda en anslutning till Nato, tvärtom ser vi det som att vi är de principfasta. KDU är i dagsläget unika som det enda förbundet som tror på att både ta ett internationellt solidariskt ansvar genom vårt militära och civila utlandsengagemang, samt att vilja ha ett starkt nationellt försvar för att kunna skydda vårt lands suveränitet, medborgarna, statsskicket och vår värdegrund. Vår ödmjuka önskan är att Kristdemokraterna och regeringen skall ta intrycka av detta.

Christopher Dywik
Vice ordförande för Kristdemokraterna i Kalmar och Fd Försvarspolitiskt ansvarig förbundsstyrelseledamot för KDU (2006-2009)
Simon Logren
1: e vice Distriktsordförande KDU Kronoberg
Antony Widell
Tf. Ordförande KDU Uppsala
Claudia Polstierna
Distriktsstyrelseledamot KDU Stockholms stad
Christian Dywik
Distriktsstyrelseledamot KDU Örebro
Joakim Oldmark
KDU Stockholms stad

(Publicerad i Barometern 26-06-2009)

Grattis Östhammar

Ett viktigt beslut har idag tagits, en milstolpe inom kärnkraftsteknologi nämligen det första beslutet av vart slutförvaret av kärnavfall skall placeras. Tyvärr valde man Östhammar framför Kalmar läns, Oskarshamn.

Men likt Peter Wretlund (S) sad under SKB:s presskonferens så är den långsiktiga säkerheten är det absolut viktigaste. Grattis till beslutet Östhammar och lycka till med kapselfabriken Oskarshamn, jag ser fram emot att besöka den i framtiden.

Dywik och Hellbom på Newsmill idag – Sveriges försvarsmakt skall styras av Sveriges folkvalda

Idag skriver jag och min förbundsstyrelsekollega Emma Hellbom på Newsmill och förklarar varför Sveriges nuvarande linje att samarbeta med Nato men inte ansluta sig till försvarsalliansen är att föredra.

Det stundar just nu till riksmöte för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. För lite drygt tre veckor sedan besökte jag Stockholm för att tillsammans med resten av KDU:s förbundsstyrelse ta ställning till alla de motioner som medlemmarna hade skickat in. En av de frågorna som har varit återkommande under hela min tid som ansvarig för KDU:s försvarspolitik har varit huruvida Sverige skall ansluta sig till försvarsalliansen Nato eller ej.

Under de första åren intog jag den diplomatiska hållningen att jag la ned min röst, jag hade helt enkelt inte tillräckligt med kött på benen för att rösta på ett eller annat sätt. Under de två senaste åren jobbade vi dock hårt med att ta fram ett försvars- och säkerhetspolitiskt handlingsprogram och jag kom då att landa på att en försiktigt positiv syn på Nato, men ett motstånd mot själva medlemskapet är den mest seriösa hållningen ur en säkerhetspolitisk synvinkel. På mötet med förbundsstyrelsen blev det för tredje året i rad en stor majoritet som ställde sig positiva till en anslutning till Nato. En majoritet av medlemmarnas åsikt har dock hela tiden varit att Sverige klarar sig bra med ett samarbete och att en anslutning ej har varit önskvärd.

Idag skriver jag och min förbundsstyrelsekollega Emma Hellbom på Newsmill och förklarar varför Sverige måste bli kvar vid vår nuvarande linje och inte ansöka om medlemskap i Nato.

Med oss på artikeln finns också Jonatan Hedin ledamot av KDU: s internationella utskott, Ofelia Namazova Distriktsordförande KDU Örebro, Andreas. E. Finell 2: e. vice Distriktsordförande KDU Örebro, Simon Logren 1: e vice Distriktsordförande KDU Kronoberg, Boris Damljanovic Ordförande KDU Helsingborg, Anthony Widell
Tf. Ordförande KDU Uppsala, Christian Dywik Distriktsstyrelseledamot KDU Örebro, Claudia Polstierna och Joakim Oldmark från KDU Stockholms stad.

Det är tydligen problem att öppna upp Newsmill-artikeln via Internet Explorer, därför kommer artikeln även finnas här nedan tills detta är åtgärdat.

Sveriges försvarsmakt skall styras av Sveriges folkvalda

Efter Kaukasuskonflikten har säkerhetspolitiken åter kommit upp på tapeten, vilket är mycket gott då den under lång tid har misskötts och negligerats. Tyvärr tenderar vissa debattörer att förhålla sig så pessimistiska till Sveriges försvarsförmåga att man är beredda att offra nästan alla principer och försvarspolitiska lärdomar, för att finna en mirakellösning som i ett huj skall stärka Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska beredskap. Det vi talar om är förordandet av en anslutning till försvarsalliansen Nato.

Argumenten för ett medlemskap är många och de positiva aspekterna med ett medlemskap i försvarsalliansen framhålls ofta på ett sakligt sätt. Dock utelämnar man något väldigt viktigt när man talar om försvars- och säkerhetspolitik, nämligen att också belysa de negativa aspekterna.

KDU vill se att Sverige utökar sin försvarspolitiska roll internationellt och anser att det är solidariskt att visa sitt stöd genom att inte vara neutrala i alla lägen. Det stämmer att ett internationellt samarbete ger samordningsfördelar och därmed kan leda till effektivare insatser, men det krävs inget medlemskap för att samarbeta. Det stämmer att Sverige i vissa fall går miste om underrättelsedata vid utlandsmissioner pga. att vi inte är medlemmar, men detta är först och främst en förhandlingsfråga, inget annat. Ett annat vanligt förekommande argument för ett medlemskap i Nato är för att det skulle ge Sverige större försvarsförmåga men också lägre kostnader för det militära försvaret än idag. Detta är både rätt och fel. Rätt därför att vi med största sannolikhet skulle avkrävas en större ekonomisk satsning på försvaret. Det skulle mycket riktigt ge en större försvarsförmåga åtskilliga nivåer över den vi har idag. Men det vore också fel därför att våra försvarsutgifter varken skulle minska eller ligga kvar på dagens nivå, utan öka. Vi ser gärna att vi samarbetar med Nato och ser inga problem med att Sverige deltar i operationer ledda av Nato. Däremot vill vi inte ha en regelrätt Nato-anslutning av Sverige av tre viktiga skäl.

1. För det första anser KDU att militärstrukturella frågor bör ligga i den svenska regeringens händer inte någon annans: Det är en fråga om demokrati, ett medlemskap skulle i realiteten innebära en förskjutning av befälet över Sveriges väpnade styrkor från Sveriges folkvalda till en främmande makt.

2. Det andra stora problemet med en anslutning till Nato är den så kallade solidaritetsklausulen som i realiteten går ut på att om ett land blir attackerat så skall de andra agera. När man då inflikar att vi anser att det rimligtvis borde vara våra folkvalda politiker som bestämmer när vi ska ut i krig och inte andra länder, så brukar man få till svar att vår regering fortfarande har ett val. Men om det är så att man ändå har ett val så innebär det ju att ett medlemskap på intet sätt skulle innebära att vi verkligen får hjälp om vi faktiskt skulle behöva den. Skulle det dock vara så att vi vid en attack skulle få hjälp så får vi inte glömma bort att Nato: s stridskrafter inte är uppbyggda för att självständigt genomföra defensiva försvarsoperationer. De kan stötta nordeuropeiska försvarsmakter, men de kan inte ersätta dem. Vi samarbetar gärna med Nato för att främja frihet, säkerhet, demokrati och välstånd i världen men vi vänder oss mot resonemanget att vi bör förlita oss på andra stater för att sköta försvaret av Sverige. Det är Sveriges ansvar och plikt att försvara sitt land, vår suveränitet, demokrati och värdegrund.

3. För det tredje talas det ofta om Nato som ett alternativ eller ett komplement till FN med hänvisning till FN:s tandlöshet. Man nämner då även att det i FN: s säkerhetsråd finns två länder, Kina och Ryssland som kort och gott inte delar vår syn på frihet och demokrati. Vad man glömmer att nämna är att det i Nato finns ett land som inte delar de värderingar som vi här i västerlandet står för. I Nato finns Turkiet, ett land som under Osmanska rikets tid bedrev etnisk rensning och folkmord och nu vägrar göra upp med sin historia. Man brukar säga att ett lands öppenhet kan bedömas genom att se på hur landets minoriteter behandlas, i Turkiet trakasseras kristna konvertiter och minoriteter och det är förbjudet att ens påstå att folkmordet 1915 ägt rum. De har en försvarsmakt som har en obehaglig tendens att lägga sig i politiken och en politiserad polismakt som har en lika obehaglig oförmåga att lösa politiska mord mot minoriteter och upplysare av folkmordet. Turkiet har ockuperat Cypern, ett demokratiskt land och vägrar lämna det. KDU har uttryckligen beslutat att man anser att Sverige ej bör ingå i allianser med länder som har bedrivit folkmord och som ej har gjort upp med dessa, vi vill att denna princip skall kvarstå.

Vi ser det inte som fegt när vi sticker ut ifrån den närmast obligatoriska åsikten för alla politiskt korrekta icke-socialister, att förorda en anslutning till Nato, tvärtom ser vi det som att vi är de principfasta. KDU är i dagsläget unika som det enda förbundet som tror på att både ta ett internationellt solidariskt ansvar genom vårt militära och civila utlandsengagemang, samt att vilja ha ett starkt nationellt försvar för att kunna skydda vårt lands suveränitet, medborgarna, statsskicket och vår värdegrund. Låt det så förbli!

Christopher Dywik
Försvarspolitiskt (talesman) ansvarig förbundsstyrelseledamot 2006-2009
Emma Hellbom
Förbundsstyrelseledamot tillika 2:e vice distriktsordförande KDU Göteborg
Jonatan Hedin
Ledamot av KDU: s internationella utskott
Ofelia Namazova
Distriktsordförande KDU Örebro
Andreas. E. Finell
2: e. vice Distriktsordförande KDU Örebro
Simon Logren
1: e vice Distriktsordförande KDU Kronoberg
Boris Damljanovic
Ordförande KDU Helsingborg
Anthony Widell
Tf. Ordförande KDU Uppsala
Christian Dywik
Distriktsstyrelseledamot KDU Örebro
Claudia Polstierna
Distriktsstyrelseledamot KDU Stockholms stad
Joakim Oldmark
KDU Stockholms stad

Allt är inte tillåtet i kärlek och krig(2)

En reflektion kring Gazakriget – Del II

I ett krig i dagens globaliserade värld är propagandakriget nästan viktigare att vinna än själva striderna. Ingen sida i ett krig vill framstå som grymma och hjärtlösa, utan som rättfärdiga och kanske till och med offer för omständigheterna. Hamas har förstått detta och lägger all kraft på att resa världen runt och skapa opinion för sin sak. Här i Sverige verkar deras frön falla i god jord och man kan allt oftare se ledande politiker från vänsterblocket tala på demonstrationer runt om i Sverige, flankerade av inte bara röda fanor utan också allt ifrån Hamas- och Hizbollahflaggor.

För Hamas som hittills har haft det bästa propagandamaskineriet är en lång konflikt, hur konstigt det än må låta, något positivt. Men för Israel är betydelsen av en lång konflikt den motsatta, för varje dag som går förlorar de mer och mer av sitt stöd. Israel börjar nu inse vikten av att få omvärldens godkännande genom att vinna propagandakriget. Men om Israel nu så gärna vill förhindra alla civila offer, varför förekommer det ändå? För det första kan man inte tillräckligt understryka att Hamas systematiskt använder civila och eventuella Fatha-sympatisörer som mänskliga sköldar. För det andra förekommer det tyvärr alltid civila offer under ett krig, och Gaza är synnerligen tätbefolkat.

Vad kan vi då i Sverige göra för freden? För det första så påverkar man inte bäst genom att skrika slagord och vifta med plakat, vilket somliga tycks tro. Jag tror att demonstrationerna, både de så kallade fredsdemonstrationerna och de för Israels rätt att försvara sig, tyvärr har bidragit till att fördjupa och cementera konflikten. För mig som borgerlig var och är det en självklarhet att denna sorts frågor bäst hanteras genom professionellt arbete på plats, riktat bistånd, medling samt sist men inte minst en utomstående fredsframtvingande trupp på plats. Vi vanliga människor drar bäst vårt stå till stacken genom att skänka pengar till en politiskt obunden hjälporganisation eller att mana till lugn och förlåtelse, så inte konfliktens offer blir fler genom våldsdåd även i Sverige.

Vänsterblocket påstår ibland att vi borgerliga inte skulle bry oss om att palestinska liv släcks. Nej, vi bryr oss inte det minsta om vilken folkgrupp de mördade tillhör, det väsentliga i sammanhanget är att människor dör för att fanatiker och terrorister tillåts sätta agendan. Och jag beklagar djupt att den mest konstruktiva lösning som vänsterblocket presenterar är att välja sida och piska upp anti-judiska stämningar. Jag tror att det är dags för vänsterblocket att byta ut det objektiv de inhandlade 1968 och skaffa ett modernare objektiv, för världen är inte målad i svart/vitt.

Allt är inte tillåtet i kärlek och krig

En reflektion kring Gazakriget – del I

Det är inte lätt att få en nyanserad bild av Gazakriget i och med alla rykten, all propaganda och desinformation som spreds. Sanningen är inte så enkel som den ofta verkar. Jag måste inleda med att understryka att jag varken är någon hängiven Israel- eller palestinavän. Jag kände att något saknades i medias ofta subjektiva rapportering och satte mig således ned och analyserade händelserna under Gazakriget, utifrån försvarsmaktens definitioner av krigets lagar.

Det råder inga tvivel om att krig är ett helvete och det som skedde under i Gaza var en mänsklig katastrof. Vad man då måste fråga sig är varför? Är det för att de styrande i dessa båda länder försöker nå försoning genom att föra en nyanserad dialog eller för att många av de styrande är extremister som inte vill finna en konstruktiv lösning? Det brukar ofta sägas att allt är tillåtet i kärlek och krig, jag reagerar med bestämdhet mot detta. Min utgångspunkt i konflikten bottnar i att krig är grymt, men att grundläggande humanitära principer måste tillämpas även under krig. Det finns därför folkrättsliga regler inom olika områden, dessa gäller under krig, neutralitet och ockupation. Reglerna syftar till att ge skydd åt enskilda personer, grupper av människor och egendom. Under hela konflikten försökte Vänsterblocket peka ut Israel som förövarna och palestinierna som offer. Jag hävdar att det är oseriöst att göra det i denna komplicerade konflikt. Den främsta anledningen till detta torde vara att konflikten inte är ett krig mellan Palestina och Israel utan mellan Israel och terroristorganisationen Hamas, som har haft makten i Gaza sedan de för ungefär ett år sedan slängde ut den palestinska myndigheten ifrån området.

Den kritiken som oftast hörs mot Israel är att de bryter mot folkrätten. Låt oss därför titta på något som media ofta glömmer bort att nämna, Hamas brott mot folkrätten. Den som deltar i strid och bryter mot krigets lagar riskerar att förlora sitt folkrättsliga skydd i enlighet med punkt 1 av krigets lagar. Det har rapporterats att Hamas allt som oftast strider ouniformerat. Det är inte bara ett brott mot krigets lagar att undvika att genom sin klädsel visa att man är kombattant, utan tyvärr också en del i Hamas medvetna strategi för att på så sätt trissa upp de civila palestinska dödssiffrorna. Vidare bryter Hamas mot punkten 6 av krigets lagar genom att medvetet attackera civila, vilket förutom Israeliska araber och judar även inkluderar oliktänkande palestinier. Slutligen bryter de mot punkten 7, då de väljer att placera sina stridande enheter i närheten av byggnader som är skyddade av folkrätten t.ex. sin stridsledningscentral under ett sjukhus.

Det skrevs och talades mycket om Israels bombningar av ett sjukhus och en FN-byggnad vilka båda är skyddade av folkrätten. Det är givetvis förkastligt av Israel att attackera byggnader som är skyddade av folkrätten, viktigt i varje fall sådant inträffar är dock att se på de omkringliggande omständigheterna. Det nämns till exempel ofta antalet döda, dock inte vad/vem som var mål för attacken, denna typ av detaljer måste tas i beaktning då dessa är väsentligt för hur folkrätten skall tolkas. Enligt krigets lagars proportionalitetsprincip så framgår det att risken för civila och skador på civil egendom måste stå i rimlig proportion till den militära vinsten som kan uppnås. Det är därför högst relevant att också ta reda på varför man valde det specifika målet och slutligen vad som innan attacken gjorts för att minimera civila förluster. I många fall har Israel till exempel tömt eller uppmanat till tömning av intilliggande hus i god tid innan beskjutningen påbörjats

Försvaret behöver krafttag, inte minskad folkförankring

Christopher Dywik, försvarspolitisk talesman för KDU och Charlie Weimers, Förbundsordförande för KDU ta bladet ifrån munnen och rikta några allvarliga uppmaningar till alliansens partier med anledning av den inriktningsproposition som överlämnats till försvarsutskottet.

- Höstens krig mellan Ryssland och Georgien blev en väckarklocka för riksdagspartierna. Allt fler inser nu att det krävs en långsiktig strategi för det svenska totalförsvaret. Men frågan är om regeringen verkligen var riktigt vaken under partiöverläggningarna och förhandlingar? Är svenska politiker bereda att deklarera att den inre och yttre säkerheten är en huvuduppgift för staten? Eller ska försvaret återigen få se sig förbisedda i huggsexan mellan olika departement och myndigheter?

- Kristdemokratiska Ungdomsförbundet var hoppfulla efter årets Sälenkonferens. Men vi måste nu efter att regeringen lämnat över sin inriktningsproposition till försvarsutskottet, ta bladet ifrån munnen och rikta några allvarliga uppmaningar till alliansens partier.

Det säger Charlie Weimers Förbundsordförande för KDU tillsammans med Christopher Dywik, Försvarspolitisk talesman för KDU. Läs hela artikeln i Borås tidning, här.

Tolgfors driver fram en orimlig försvarspolitik

Alf Svensson och Mikael Oscarsson kritiserar försvarsministern Sten Tolgfors på Dagens Nyheters debattsida

”Vi vet alla hur Sveriges karta ser ut. Om garnisonen läggs ned har vi visserligen möjlighet till nära luftförsvar i Norrland genom flottiljen i Luleå, i söder genom Ronneby och i Västra Götaland genom flottiljen i Såtenäs. Men landets huvudstad och stora delar av Svealand – där flest människor bor och där vi har landets ledning – är vi nu på väg att överge. Det är inte rimligt.” Det säger Alf Svensson och Mikael Oscarsson, idag på DN debatt.

Kärnkraftens utbyggnad är en säkerhetspolitisk fråga

En oerhört viktig sak som ofta glöms bort när man talar om säkerhetspolitik är vikten av energisäkerhet. Jag som smålänning har erfarenhet sedan stormen Gudrun och Per och vet hur hårt vårt moderna samhälle drabbas av att vara utan ström i några dagar. Sverige har idag en mängd olika kraftkällor och satsar mycket på förnyelsebar energi. Ett problem som man dock inte får blunda för är att många av dessa kraftkällor i nuläget inte levererar särskilt mycket el i förhållande till sin kostnad. Enligt uppgift så kommer de kärnkraftverk som vi har i nuläget inte kunna vara i drift i mer än ca 15 år till och fortfarande vara säkra. I och med den svenska lagstiftningen som förbjuder nybggnad av kärnkraftverk så kommer Sverige inom kort att bli tvungna att importera el ifrån andra länder. Detta är inte bara farligt för att vi kommer dras in i den nu latenta konflikten kring fyndigheterna i Barens hav utan också för att den mest troliga exportören till oss kommer att vara Ryssland. Den som är satt i skuld är aldrig fri brukar det heta och det är häri problemet med Ryssland ligger, vi har alla sett vad Ryssland är kapabla till för att få som de vill genom sina leveranser av gas.

Men huvudorsaken till denna inlägg är att jag vill uppmärksamma er på att Kristdemokraternas eminenta partiledare nu har insett detta och skriver på DN debatt att ny kärnkraft behövs för Sveriges elbehov. Han påpekar även klokt att det trots allt tar ca 15 år att bygga ett kärnkraftverk.

Förbudet mot nya reaktorer bör tas bort. Rimligt vore att ersätta befintliga reaktorer med nya. Vi älskar inte kärnkraften men inser att den under överskådlig tid kommer att vara viktig för vår elförsörjning. Vi kan inte räkna med att de förnyelsebara energikällorna räcker till om cirka 20 år då de nuvarande
reaktorerna kommer att stängas av. Och det tar ungefär 15 år att bygga nya. Därför är det nödvändigt att nya beslut om kärnkraften fattas snart.
- Göran Hägglund

Läs hela artikeln på DN debatt, här. Jag kan även varmt rekommendera er att läsa KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers tankar kring detta glada besked, här.

Uppvaknandet börjar ge sig till känna

Det försvarspolitiska uppvaknandet börjar ge sig till känna. Under gårdagen skev Mikael Oscarsson, partikamrat och riksdagsledamot ifrån Uppsala om vikten av ett flygförsvar i nära anslutning till Stockholm. Läs Oscarssons artikel på Svd:s sida här.