Perspektiv på framtiden – en debatt mellan ungdomsförbunden

Mellan 16.45 och 17.30 kommer det vara dags för ungdomsförbundens traditionella debatt här på Folk och försvars rikskonferens i Sälen. Mer om detta efter debatten.

Sjupartiöverläggningar och säkerhetspolitiska utmaningar

Vi befinner oss nu inne på tredje dagen av Folk och Försvars rikskonferens och undertecknad bloggar fortfarande för fullt. Än så länge har mestadels av tiden och kraften gått åt att samla in information, skapa kontakter och givetvis att blogga.

Dagens förste talare var Jan Björklund som gav sin (folkpartiets) syn på försvarspolitiken. För att nämna några synnerligen intressanta detaljer så kan det nämnas att Björklund flera gånger var tydlig med att några neddragningar på den internationella verksamheten (som (s) flaggat för) inte kommer vara att tala om. Däremot så måste regeringen frångå det tänket som fanns 2004, att man ifrån politiskt håll endast skulle fokusera på att producera de olika sorters trupper som krävdes för sin internationella verkamhet. Nu skulle man istället flytta sitt fokus till att se till att man hade trupper på olika geografiskt viktiga platser runtom i landet. Hela Sverige ska försvaras skulle man säkerligen kunna sammafatta det hela(Gotland, huvudstaden, norrland). För att lösa detta kan det var tal om ökade anslag till försvaret. På frågan om han kunde tänka sig en överläggning med alla riksdagens partier så var hans svar att han givetvis skulle kunna vara intresserade av att samarbeta med andra ”aktörer”(med en handviftning mot von Sydow), så länge deras grundtänk inte var att fortsätta nedrustningen av försvaret. Slutligen talade Björklund om en på många håll kontroversiell fråga, nämligen det faktumet att Sverige riskerar att försätta sig i en beroendeställning till Ryssland om Sverige inte inom 3-4 år tar ett beslut om byggandet av nya kärnkraftverk (dem vi har är snart för gamla).

Därefter var det dags för fd. försvarsministern Björn von Sydow att entra talarstolen. Sydow pratade inledande om utvecklingen i Ryssland och uppvisade en synnerligen nykter syn, för att var sosse. Han utryckte sig liksom undertecknad positiv kring det försvarspolitiska uppvaknande som nu kanske är på gång. Men han uttryckte sig också kritiskt mot att det har tagit allt för lång tid med tanke på alla ouppklarade mord, den ökade graden av aktoritärt styrelsesätt, nonchalansen och ibland stödet gentemot främlingsfientlighet, putsande på det historiska arvet från Stalin och den allmänt rådande Sovjetnostlgin.

Von Sydow fortsätter sedan och talar om NATO och påminner oss om att USA och NATO är uppbundna med sina bästa trupper runt om i världen. Han nämner detta för att på så sätt påbörja sin helt korrekta kritik mot förra årets politiserade omvärldsanalys. Även om Sverige hade varit medlemar i NATO så hade vi inte kunnat få hjälp av dem vid en eventullt anfall mot Sverige, vilket von Sydow ansåg att man hade räknat med i omvärldsanalysen.

En återkommande trend här på konferensen är att hylla det nordiska försvarsamarbetet som är på gång, något som även von Sydow gjorde. Vidare upprepade han vid flera tillfällen vikten av en sjupartiöverläggning kring försvars- och säkerhetspolitiken. Det sist nämnda hade för bara några år sedan ansetts totalt galet, vilket undertecknad förvisso fortfarande anser det vara. Inte av den anledningen som Bjäörklund nämner nämligen de neddragningar som vänsterpartierna vill göra. Miljöpartiet vill ju som bekant dra ner hela 8 miljarder på försvarsbudgeten medans respektive neddragningar är 4 miljarder för vänsterpartiet och 5 miljarder för socialdemokraterna. Notera att Socialdemokraterna vill dra ned en hel miljard mer än Vänsterpartiet. Det som dock gör att jag inte kan ställa mig positiv till en sjupartiöverläggning är dock Vänsterpartiet och dess samhällsomstörtande och högst tvivelaktiga människosyn. För mig är det helt enkelt otänkbart att släppa in kommunister till överläggning i dessa känsliga frågor. Men det är ändå ganska uppenbart att den främsta annledningen att von Sydow driver detta säkerligen är att man vill visa sig eniga inom vänsterkartellen (vilket man givetviks inte är).

Min personliga reflektion om denna diskussion var att von Sydow framstod som trovädigast (även om det han presenterade inte var hans partis åsikter utan sina egna) men det är som Björklund sa: Vill man ha von Sydow  försvarspolitik då gör man rätt i att låta alliansregeringen sitta kvar.

Reinfeldt rapporterar från Sälen och Afghanistan

Jag sitter just på pressläktaren och sammanställer vilka anteckningar som är av intresse. Statsminister Fredrik Reinfeldt har varit med oss här i Sälen via en videolänk från Afghanistan, läs mer om det på Charlies blogg. Jag kan för övrigt rapportera att Charlie just nu har fått en nya hobby, att räkna värmlänningar på plats. Som ett exempel har han precis upptäckt att Borås tidnings chefredaktör har en stuga ute i hans hemkommun Hammarö.

Borås tidning samtalar med Charlie Weimers

Ett försvarspolitiskt uppvaknande?

Eller bara ett politiskt spel?

Jag fick under dagen en fråga om hur jag ser på Kristdemokraternas chanser att profilera sig inom försvarsfrågorna. Jag påpekar vilket många ledarskribenter har gjort tidigare, nämligen att vi har en unik chans att profilera oss här och tar då som exempel att vi skiljer oss på en väsentlig punkt nämligen att vi för in det etiska perspektivet i försvarsfrågorna.

Det talas nu om ett politiskt uppvaknande i och med kriget mellan Ryssland och Georgien. Jag är personligen lite skeptisk till detta uppvaknande, även om det är av positivt i sig. För mig är det konstigt att uppvaknandet inte kommit tidigare, inte minst med tanke på det som tidigare hänt i de baltiska länderna. När man till exempel för nått år sedan flyttade en bronssoldat som för estländarna var en symbol för sovjetförtrycket från ett torg – där man firade självständigheten från Ryssland på samma dag och plats som den gigantiska ryska minoriteten i landet firade intåget av ryssarna i Estland – till till en vacker rysk kyrkogård så utlöste detta enorma demostrationer och kravaller både i Estland och i Ryssland. Demostrationerna gick då så långt att Putins ungdomsförbund attackerade både den estniska ambassaden, dess ambassadör samt en svensk ambassadör (vilket räknas som en krigshandling). Efter detta fortsatte rapporterna om ryska övergrepp från rysslands grannländer:en omfattande hackerattack mot Estniska regeringen, spionskandal i Lettland, Litauiske presidenten ställs inför riksrätt för att ha tagit emot pengar från ryska intressen, en fd. rysk agent mördas i England osv.

Det är i samma skede som detta som det beslutas att förlägga en pipeline för gas strax utanför svensk territorialvatten utanför den gotländska kusten. Även då var det med undantag för miljörörelsen (alla heder åt dem) tyst. När det sedan var dags att göra en omvärldsanalys så ansågs det inte realistiskt att Ryssland skulle utgöra ett potentiellt hot. Därefter har chefen för MUST (den militära underättelsetjänsten) konstaterat att det signalspanas och spioneras mer mot Sverige från ryskt håll nu än under det kalla kriget.

Nu har Rysslands nye president uttalade att han ämnade skydda ryssar var i världen de än må finnas, vilket givetvis möttes med fasa av många grannländer till Ryssland, men i Sverige förblir det ännu ganska tyst.

Nu talades det som sagt om ett politiskt uppvaknande och jag hoppas innerligt att man nu ska sluta upp med den allt för naiva säkerhetspolitiska tänkandet som länge har präglat den svenska debatten. Jag hoppas innerligt att det inte längre ska vara möjligt att avfärda ovan nämnda kränkningar från ryskt håll med att man bara vill spä på den gamla ryssskräcken. Det handlar nämligen varken om ryssskräck eller rysshat utan om att se nyktert på en faktisk situation och agera därefter.

Men bara för att situationen och klimatet börjar bli bättre så betyder ju inte det att allt är bra. Jag måste ändå vara så ärlig att jag erkänner mig vara skeptisk till om det är ett ärligt uppvaknade eller bara något som man för tillfället känner sig tvungna att låtsas. Jag är tyvärr övertygad om att Moderaternas uppvaknande och ”nyfokus” på försvarspolitiken inte i första hand handlar om att de vill ändra på sin politik. Det nya arbetarepartiet hade sin nya inriktning och jag tror tyvärr att de kommer att återgå till denna så fort det uppblossade intresset för försvarspolitik svalnat. Jag tror tyvärr också att de nya moderaterna inte längre ser försvaret som en huvuduppgift för staten utan som en budgetregulator och deras partis traditionellt försvarsvänliga hållning ses allt jämnt som ett hinder för att kunna åstakomma vad dem nu vill.

Men jag kan givetvis ha fel, men för att inte behöva riskera att faktiskt få rätt så måste vi helt enkelt hålla igång den försvarspolitiska diskussionen och därmed tvinga dem att leverera.

Vill moderaterna diskutera med Hamas?

Efter att ha kört ytterligare någon timme på vägar yrande av snö kom vi tillslut fram till Sälen och FoF:s rikskonferens. Rikskonferensen är nu inne på sin andra dag, undertecknad sitter för tillfället uppe i Högfjällshotellets pianobar och försöker sammanfatta anteckningar ifrån förmiddagen och föregående dag.

Föregående dags diskussioner kretsade mycket kring Ryssland och Georgienkriget, Rysslands utveckling och de försvarspolitiska förutsättningarna. Jag kommer senare återkomma till detta i ett separat inlägg för att på ett bra sätt ge en bild av de olika åsikterna som uttrycktes.

Dywik bloggar

Om dagens diskussioner så kan jag kommentera att det kan vara på gång en oerhört farlig förändring av regeringens biståndspolitik. När Gunilla Carlsson fick frågan om man ska börja sammarbeta och samtala med Hamas så gav hon flera undvikande svar. Hon sa bland annat att den isolering som gjorts av Hamas har varit överdriven och påpekade att man måste tänka på att det inte är alla medlemar i Hamas som springer omkring och skjuter och spränger upp saker; många av dem jobbar med att driva skolor och sjukhus. När hon sedan återigen får frågan om man ämnar ändra på isoleringspolitiken (som tex Mona Sahlin vill) så svarara hon med en fråga: Ja, tycker du att det har fungerat tidigare att inte ha kontakt med dem?!

På detta viset fortsätter sedan Carlsson och konstaterar att när man jobbar med bistånd i Palestina så är det omöjligt att göra så utan att stöta på lokala politiker, och vissa av dessa är medlemar i Hamas. Hon påpekar också att Hamas är demokratiskt valda och upprepar att det är uppenbart att den tidigare linjen inte ha fungerat och att vi på allvar måste överväga en ny inriktning. När jag sedan diskuterar hennes uttalande med folk här på konferensen är det ganska delade meningar om hon flaggade för dialog med Hamas eller om huruvida hon bara konstaterade att just den isoleringspolitik som vi har idag måste förändras. Någon föreslår att hon möjligtvis menade att man skulle samtala med Hamas på lokalt håll men absolut inte med ledningen. Men undertecknad har nu hittat en artikel i Sydsvenskan där det tydligt framgår att Carlsson vill att Sverige ger sitt fulla stöd till den nuvarande Palestinska regeringen. Frågan man bör ställa sig är: Hade vi resonerat på samma ”snälla” sätt om Hamas hade varit ett parti i Sverige?

För mig är det hela ganska enkelt, jag tycker inte att Sveriges skattebetalare ska behöva ge en enda krona till en stat som till stor del styrs av en terroristorganisation som frekvent bryter mot folkrätten(däremot måste foket givetvis få hjälp). Det är bara att se till senaste tidens händelser i Palestina, även under krig måste grundläggande humanitära principer tillämpas. Det finns därför folkrättsliga regler inom olika områden vilka sammanfattats och lärs ut till alla värnpliktia, dessa kallas ”krigets lagar”. Om vi till exempel tittar på proportionalitetsprincipen som man talar om på punkten 6 av krigets lagar så handlar det om av risken för skador på civila och civil egendom måste stå i rimlig proportion till den militära vinsten som kan uppnås.

I just denna specifika konflikt har Hamas för det första tydligt brutit mot punkten 6 genom att medvetet attackera civila och dels punkten 7 då de väljer att placerar sina stridande enheter och sin stridsledningscentral under eller nära bla. sjukhus (och på så sätt använda civila som mänskliga sköldar).

Det vore ytterst beklagligt om regeringen skulle välja att att samarbeta och samtala med Hamas, dels för att det då ger det dem legitimitet, en legitivmitet som de inte förtjänar. Men det sänder också ut en farlig signal om att man kan uppföra sig som Hamas utan att det får några följder.

På väg till Sälen med KDU

Charlie Weimers njuter av utsikten utöver den Siljan.

Klockan är halv ett och jag har sedan några timmar tillbaka befunnit mig i en bil på väg upp till Sälen tillsammns med KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers, som just nu agerar chaufför. Efter vårt andra stopp för att inhandla det välbehövliga ekologiska kaffet(fö. har McDonalds nu endast ekologiskt kaffe) så kunde vi konstatera att det nu verkligen märktes att vi befann oss i ”norra Sverige”. Ur högtalarna hörs lite härligt lugn musik och genom fönstret passerar vi snötäckta skogar och sjöar.

Om två timmar är vi framme i Sälen för att närvara vid Folk och Försvars årliga rikskonferens. För dig som inte är här så kommer undertecknad göra sitt bästa för att sammanfatta vad som händer kontinuerligt här på bloggen.

Ett försvar av folket, för folket

Den 29 oktober presenterade pliktutredningen sitt delbetänkande, där de föreslår att lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt ska läggas vilande. Det betyder att det vi känner som ”lumpen” därmed avskaffas; en betydande samhällsstrukturell omställning. Därför kan vi inte låta stiltjen i debatten fortgå.

För undertecknade är det en självklarhet att Sveriges försvar ska personalförsörjas av en värnpliktsarmé, av tre tydliga anledningar: folkförankring, samhällsnytta och kompetensbredd.

1. Svenska folkets säkerhet och försvaret av demokratin är en angelägenhet för oss alla och folkförankring är således ett mål i sig. Dessutom är den viktig för synen på förhållandet mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Vill Försvarsmakten (uppdragstagare) genomföra förändringar i verksamheten bör det inte enbart motiveras för berörda statsråd, utan även för befolkningen i sin helhet. Det bör inte råda någon tvekan om att befolkningen ”äger” försvaret, något som är synnerligen viktigt med tanke på myndighetens våldsmandat. Detta gör att hela Försvarsmaktens existens är väsentligt beroende av folkförankring.

Försvarsmakten måste genomsyras av öppenhet, bygga på folkförankring och utgöras av folket, och den allmänna värnplikten är tillvägagångssättet.

2. Värnpliktsutbildningen är en slags inskolning i livet. Den unika gruppkonstellationen främjar innovation, social förmåga och tolerans, som i kombination med övning i exempelvis disciplin, problemlösning, uppgiftsutförande och initiativtagning ger kompetenta och ansvarstagande samhällsmedborgare. Något så grundläggande som kunskaper i hur man hanterar pressade situationer, akutsjukvård och brandsäkerhet gör att värnplikten dessutom bidrar till en ökad allmän krisberedskap i samhället, vilket omöjligen kan vara negativt.

Somliga skulle hävda att det inte är Försvarsmaktens uppdrag att ombesörja, men vi ser inga hinder för att riksdagen ger Försvarsmakten i uppdrag att stärka och utveckla sin utbildning i en mer samhällsbidragande inriktning. Det vore tvärtom en självklar utveckling av värnplikten!

3. Pliktlagen innebär, i sin optimala utformning, både en kvantitets- och kvalitetssäkring: En garanti att försvaret personalförsörjs och att det sker genom de bäst lämpade individerna från hela samhället. En könsneutral pliktlag ger oss det kraftfullaste verktyget i strävan att uppnå den kompetensbredd som behövs för ett modernt och vasst försvar. Vi är av den fasta övertygelsen att det endast är genom en allmän könsneutral pliktlag som det är möjligt att finna de absolut bästa och mest lämpade individerna, oavsett kön, bostadsort, samhällstillhörighet och etniskt ursprung.

Sveriges goda rykte vid fredsbevarande uppdrag beror till stor del på våra befäls och soldaters breda bakgrund. Ett försvar som består av människor ifrån olika delar av samhället avdramatiserar dessutom kontakten med civilbefolkningen.

Motargumenten mot värnplikten är egentligen ganska få; vi har främst hört kritik mot frihetsinskränkningen. Emellertid är en uttalad frivillighet tämligen avgörande för att rekryteras till värnplikt. De värnpliktiga av idag har, i något skede, accepterat den frihetsinskränkning en militär grundutbildning innebär.

Tidigare i år krävde Kristdemokratiska ungdomsförbundet (NWT 26 februari) och Värnpliktsrådet (DN 1 april) debatt i frågan Vid båda tillfällena uteblev svar från de folkvalda. Nu är det emellertid bråttom: Pliktutredningen tar ställning i februari och i mars lägger regeringen sin proposition inför försvarsbeslutet för de kommande tre åren. Därför är våra påverkansmöjligheter ytterst temporära. Alla tjänar på en nyanserad debatt: Allmänheten behöver insyn i försvaret, Försvarsmakten behöver folkförankring och riksdagen behöver åsikter och argumentation inför sitt kommande beslut – varför är det då så tyst?

Svenska folket måste förstå att Försvarsmakten befinner sig inför ett enormt vägval. Vi kan välja att klara oss utan allsidighet och bredd, eller så kan vi säga ifrån. Undertecknade vill stärka den allmänna värnplikten, men göra den könsneutral. Vi menar att försvaret av riket och demokratin är något som berör hela folket, inte bara en del av det. Därför vill vi tydligt markera mot tanken att den helt och hållet ska överlåtas till små elitgrupper bestående av en viss typ av människor.

Vi uppmanar härmed makthavarna till debatt och folket till reaktion. Vi vill se ett försvar av folket, för folket. Valet är ert, men tiden är knapp.

Björn Dahlén
Ordförande
Värnpliktsrådet

Magnus Westerlund
Press- och informationsansvarig
Värnpliktsrådet

Charlie Weimers
Ordförande
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

Christopher Dywik
Försvarspolitisk talesman
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

Johan Büser
Försvarspolitisk talesman
Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund

(Publicerad i tidningen Hemvärnet 12-11-2008)

Militärer tågar i politisk manifestation

Vad har hänt med uniformsförbudet?
Jag läste häromdagen det senaste numret av Insats & Försvar som kommit i min brevlåda. För er som inte har läst den så kan jag berätta att det är en mycket bra tidskrift med artiklar från försvarsmaktens alla delar men vars fokus främst ligger på insatsorganisationen.

Jag sätter mig tillrätta i min kontorsstol med en kopp kaffe och läser med intresse artiklarna om hotet ifrån Ryssland, finländsk försvars- och säkerhetspolitik samt terrorismbekämpning. Sen vänder jag bladet och sätter nästan kaffet i vrångstrupen. Där ser jag militärer som tågar under regnbågsfanan. Jag dubbelkollar en gång till för att se om jag verkligen har sett rätt, tyvärr har jag det.

Från Insats & Försvar nr 3,2008

Under rubriken ”1:a pride-paraden i UNIFORM” kan vi se svenska soldater som uniformerade, mot rådande lagstiftning, deltar i en politisk manifestation. Jag blir givetvis djupt chockad, hur kan det här förekomma? Jag minns själv först under min tid i ungdomshemvärnet och sedan under min värnplikt hur ofta det poängterades att uniformen symboliserar något bestämt, och att vi därför absolut inte får ge uttryck för några politiska åsikter i uniformen. I artikeln framgår det sedan att anledningen att det nu tillåts är på grund av att försvarsledningen har tagit ett principbeslut om att Gay Pride inte kan betecknas som en politisk demonstration. Kan verkligen försvarsledningen själva besluta om huruvida de bryter mot rådande lagstiftning eller ej tänker jag förbryllat.

Jag har den fulla förståelsen om försvarsmakten skulle gå med i en manifestation för demokratin, statsskicket eller alla människors lika värde, eftersom det är delar i den värdegrund försvarsmakten har till uppgift att försvara. Men vad jag inte förstår är hur man kan bortse ifrån att det faktiskt är en politisk manifestation, om detta borde det inte råda något tvivel bara av att se vilka som arrangerar det hela.

Vi talar här om ett arrangemang där man kan kasta pil på bilder av Alf Svensson, Göran Hägglund, Påven osv. Vad är detta om inte ett politiskt ställningstagande?

”Det är viktigt att försvarsmakten respekterar alla människor.” Så uttrycker sig försvarsledningens representant Anders Grenstad när han är på plats på Gay Pride. Jag håller helt och fullt med Greenstad om detta. Jag har den fullaste respekten för alla människors åsikter även om jag inte delar dem. Jag stödjer också till fullo yttrandefriheten och alla människors rätt att ge uttryck för sina åsikter. Men det är inte vad frågan handlar om: Gay Pride och dess arrangörer har en sakpolitisk agenda som de genom Gay Pride vill propagera för. Detta är deras fulla rätt och jag beundrar både deras organisationsförmåga och deras övertygelse.

Men för någon som över huvud taget har besökt evenemangets hemsida eller sett bilder därifrån så kan det inte råda någon som helst tvivel om att pride-paraden är en politisk manifestation för sexualiseringens grepp över samhället, mot kärnfamiljen, mot traditionella familjevärderingar och mot äktenskapet. Bara det faktum att det jag nu skriver säkert sticker i ögonen på vissa är ett bevis för att Gay Pride handlar om politik.

För varje år som går tänjer Gay Pride mer och mer på gränserna och skjuter därmed fram gränsen för hur långt sexualiseringens får gå. Därför uppmanar jag härmed försvarsmakten att inte vara en del av detta och hoppas innerligt att ni har kurage nog att ompröva ert beslut om att tillåta uniformerad personal att delta i pride-parden.

Förläng FN mandatet i Irak

Under varje Förbundsstyrelsemöte ansvarar några förbundsstyrelseledamöter för att uttalanden skrivs(ofta på deras ansvarsområde), som sedan Förbundsstyrelsen får anta ställning eller förkasta. Under helgens möte antog vi efter några smärre justeringar mitt försvarspolitiska utspel. Förutom att ni kan hitta det på KDU:s hemsida så finns det även här.

FN-mandatet som ligger till grund för de fredbevarande och fredsframtvingande styrkornas närvaro i Irak går ut den 31 december 2008. Just nu diskuterar Irak och USA om en eventuell förlängning av samarbetet genom bildandet av ett bilateralt säkerhetsavtal. I utkastet för avtalet framgår det bland annat att amerikanska trupper bör finnas kvar i Irak i ytterligare 3 år. KDU anser inte att endast en amerikanska närvaro är önskvärd och inte heller att det är nog, och vill därför att Sveriges regering arbetar för att FN mandatet för insatsen ska förlängas, säger KDU:s förbundsstyrelse i ett uttalande.

KDU anser vidare att vi alla har ett gemensamt moraliskt ansvar för att hjälpa det Irakiska folket. Det är en mänsklig rättighet att få växa upp i ett land där det råder fred, yttrandefrihet och demokrati. I och med den bräckliga situationen i Irak så bör FN mandatet förlängas minst 5 år, eller till dess att det kan anses att Iraks regering själv kan trygga detta.

Det finns i Sverige kompetens och expertis på att hjälpa länder att utvecklas till stabila demokratier. Därför ser KDU också att Sverige bör utökar sin närvaro och deltagande i Irak, avslutar KDU:s förbundsstyrelse

FRA-lagen

Med tanke på att FRA-debatten fortfarande pågår så kan det kanske vara intressant att läsa vad jag tycker om FRA. Jag skrev för några månader sedan ett inlägg som jag helt enkelt lät bli att publicera för att inte stjäla utrymme från KDU:s officiella linje. Här kan du läsa om mina funderingar kring FRA-lagen