Man ska inte skrika varg

I skrivande stund har då slutligen rättegången mot Anna Odell inletts. Hon står anklagad för bland annat falskt larm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande.

Själva problemet med hennes ”konstprojekt” är enligt mig två ting. För det första det faktum att hon ”skriker varg” och därmed riskerar att inte bara drar tid och pengar från verkligt behövande, utan riskerar också att bidra till att människor som verkligen behöver hjälp inte blir tagna på allvar i än högre utsträckning än idag. Hur många föräldrar har till exempel inte förklarat för sina barn att man aldrig får ringa SOS om det inte är på riktigt eller låtsas att man håller på att drunkna om så inte är fallet. Detta är uppenbarligen inget som Odell har hört och tagit till sig. För det andra måste man ställa sig frågan om vad som helst kan kallas konst. Var det konst när Folkfronten kastade Toblerone på Mona Sahlin på första maj? Var det konst när en man kastade en tårta på kungen? Var det konst när en ”reporter” sprutade vatten på statsministern (men som lika väl hade kunnat vara syra). Var det konst när några ungar här i Kalmar busringde in ett bombhot härom året?

Enligt Odells ”moderna”, kulturradikala och godtyckliga tolkning av vad som är konst så är ju nämligen allt som man vill konst. Vilket följdaktningen leder till att inget är konst.

Publicerad i Barometern 28/08/2009

Därför besökte jag inte Kalmar konstmuseum i sommar

Den 13 juni besökte Anna Odell Kalmar för att presentera sitt ”konstverk”. Jag jobbade den dagen och fick istället nöja mig med att skriva ett inlägg om det hela. Detta inlägg snappades sedan kul nog upp av både vänsterbloggen Alliansfritt Sverige och satirbloggen Badlands Hyena.Tack för publiciteten.

I skrivande stund har då slutligen rättegången mot Anna Odell inletts. Hon står anklagad för bland annat falskt larm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande. Med nämnda åtalspunkter i åtanke bestämde jag mig för att, trots att jag via ett av mina politiska uppdrag får gå in gratis på konstmuseumet, att inte besöka hennes utställning. För oavsett om jag hade betalt eller ej så hade jag genom mitt besök blivit en del av utställningens besöksstatistisk och därmed bidragit till att ge henne och konstfack ett erkännande för sina högst tvivelaktiga ”konstprojekt”.

Oavsett om Anna Odell blir dömd eller ej så kommer jag även i fortsättningen hävda att det hon gjorde var fel. Hennes och konstfacks agerande i detta och andra fall där brottsliga handlingar förekommit gör att jag inte ser någon annan utväg än att det statliga stödet till konstfack måste strypas, tills dess att de upphör att uppmuntra till brottsliga handlingar. Vill en konstnär bryta mot lagen i sin konstutövning så har denne givetvis friheten att göra så men då måste denne givetvis också ta konsekvenserna för detta. Jag tror att en majoritet av Kalmars befolkning håller med mig i att våra surt förvärvade pengar, som vi via skattesedeln betalar till Konstfack, varken ska gå till skadegörelse av tunnelbanevagnar eller allmän uppmuntran av att bryta mot Sveriges lagar.

Själva problemet med just Anna Odells ”konstprojekt” är två ting. För det första det faktum att hon ”skriker varg” och därmed riskerar att inte bara drar tid och pengar från verkligt behövande, utan riskerar också att bidra till att människor som verkligen behöver hjälp inte blir tagna på allvar i än högre utsträckning än idag. Hur många föräldrar har till exempel inte förklarat för sina barn att man aldrig får ring SOS om det inte är på riktigt eller låtsas att man håller på att drunkna om så inte är fallet. Detta är uppenbarligen inget som Odell har hört och tagit till sig. För det andra måste man ställa sig frågan om vad som helst kan kallas konst. Var det konst när Folkfronten kastade Toblerone på Mona Sahlin på första maj? Var det konst när en man kastade en tårta på kungen? Var det konst när en ”reporter” sprutade vatten på statsministern (men som lika väl hade kunnat vara syra). Var det konst när några ungar här i Kalmar busringde in ett bombhot härom året? Enligt Odells ”moderna”, kulturradikala och godtyckliga tolkning av vad som är konst så är ju nämligen allt som man vill konst. Vilket följdaktningen leder till att inget är konst. För när det kommer till krita, varför skall vi betala miljoner till en konstutbildning om allt redan är konst?

Jag ser det som tämligen pinsamt att en av de sakerna som i semestertider skulle sätta Kalmar på kartan, var att vårt konstmuseum gav Odell en plattform och på så sätt legitimerade hennes handlingar (som att vårt museum i sig inte är kontroversiellt). Slutligen vill jag rekommendera er att läsa artikeln där David Eberhard, psykiatrikern tillika överläkare på S:t Görans psykakut i Stockholm, skriver om Odell och hennes ”konstprojekt”. En annan artikel som jag verkligen kan rekommendera är en som KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers skrev om Odell och Konstfack, håll tillgodo.

Picknick och födelsedagsfirande på Solliden

Den 14 juli besökte jag tillsammans med min fullmäktige-kollega Karin Ekelund (M) och Fredrik Sjömar, vice ordförande för KDU i Kalmar län, Solliden för att gratulera Kronprinsessan på hennes födelsedag. Detta var givetvis ingen officiell partiaktivitet på något sätt men lik väl ser jag det som en självklarhet för mig som kristdemokrat att vara där och gratulera hennes kungliga höghet Kronpissessan Victoria.

Besökare anländer till Solliden, Fredrik Sjömar till höger

Folket har samlats på Solliden för att fira sin kronprinsessa

På vilket sätt skulle det vara en självklarhet tänker säkert någon? Även om jag ogärna använder andra epitet för att beskriva vår politik så går det inte att komma ifrån att Kristdemokraterna startades som en kulturkonservativ motpol mot 68-vänsterns kulturradikala ångvält som hotade att ödelägga allt gott som byggts upp i Sverige under 1000 år. Med kulturkonservativ menar jag att vi kristdemokrater vill slå vakt om vårt lands andliga och materiella kulturarv och vi ser att vi har ett ansvar att vårda, bevara och föra vidare detta arv till våra barn och kommande generationer. Detta är en del i kristdemokratins ideologiska grundpelare som kallas förvaltarskapstanken.

Det diskuteras ibland på liberala och socialistiska ledarsidor om huruvida Kristdemokraterna behövs eller ej, Peter Akinder på Östra Småland har bland annat kallat oss politikens blindtarm. Ibland kan jag förstå att folk funderar på dessa saker, allt jämt som det oerhört viktiga allianssamarbetet fortgår så framstår det tyvärr ibland som att inget skiljer allianspartierna åt. Jag kommer att göra mitt bästa för att fram till och med nästa val vara så tydlig som möjligt för att på så sätt belysa alla de punkter som gör Kristdemokratin unik och kanske till och med till Sveriges viktigaste rörelse, om den får en puff år rätt håll. Låt oss nu se på en sån för mig självkar sak som monarkin. När jag hade lagt upp några bilder ifrån Victoriadagen så började folk kommentera dessaa. De flesta var uteslutande positiva, men från folkpartistiskt håll kom även några mindre positiva (om än lite på skoj). Här följer några exempel:

Joakim Oldmark (KD)
– Skönt att någon har möjlighet att göra det enda rätta när Kronprinsessan har födelsedag. Bra jobbat Dywik.

Sebastian Hallén (FP)
– Och du som har jobbat i en republikansk valkampanj;)

Pierre Edström (FP)
– För min del är det ett omodernt statsskick.

Samuel Bothén (KD)
– Hehe nja principiellt emot men som den konservative kille som jag e vill jag ju inte avskaffa en traditionsfylld och fullt fungerande ämbete, som liberaler och annat löst folk med samhällsomstörtande tendenser…

Pierre Edström (FP)
– Ja i det fallet kanske jag kan kallas samhällsomstörtande. Vare sig kungahus eller landshövding har enligt min åsikt något egentligt berättigande utan är kvarlevor från tider då samhället styrdes på ett helt annat sätt.

Så, visst finns det skillnader mellan Allianspartierna och visst anser jag liberalismen på vissa punkter är både samhällsomstörtande och radikal och att Edström därför är helt fel ute. Men jag respekterar fortfarande hans åsikt, för att våra partier har fortfarande mycket gemensamt när det kommer till saker som vi båda vill åtgärda.

Avslutningsvis vill jag för tydlighetens skull understryka att jag inte lägger någon större vikt vid om vad som anses vara modernt, godtyckligt eller nått liknande just nu. Det som jag anser är väsentligt utifrån egen synvinkel är att de förändringarna som sker i samhället är i enlighet med våra seder, grundlagar och traditioner. Monarkin är en omistlig del av vårt svenska kulturarv, och jag vill göra vad jag kan för att en dag kunna lämna över detta arv till mina barn och kommande generationer.

Kungen lockar fram kulturelitens rätta ansikte

I en intervju med Göteborgs-Posten berättar kung Carl XVI Gustaf vad han tycker om dokusåpor som ”Big Brother” och ”Robinson”, detta får kulturradikalerna att sjunka till nya djup.

HMK förklarar att han anser att denna typ av tv-program är ”fullständigt vansinnigt obegripliga”. Sen fortsätter HMK: ”- Jag blir så irriterad. Allt går ut på att man skall knäcka den andre. Så skall det inte vara i samhället. Samhället bygger ju på att man skall hjälpa varandra och att den svage skall hjälpas och tas om hand.”

Hur reagerar kultureliten då på detta? Jo före detta programledaren för Robinson och tillika VD:n för Strix Television (som producerar Robinson), den gamle maoisten Robert Aschbergs reaktion är att inte ens förneka att dokusåpor skulle handla om vuxenmobbing. Aschberg kontrar istället med det tämligen plumpa och barnsliga kommentaren om att kungen tronar över den största dokusåpan av dem alla. Som att det inte vore nog så trivialiserar Aschberg innehållet i sina program ytterligare genom att vifta bort HKM:s uttalande genom att säga att kungen bör lägga sin tid på att reagera mot värre saker än dokusåpor.

Vad kan vara viktigare än att oroa sig över svenska folkets psykiska hälsa? För visst är det så att många unga killar och i synnerhet tjejer tyvärr ser människorna i dokusåporna som förebilder. För ska sanningen fram så kan man ställa sig frågan om vad som lett fram till den rotlöshet och psykiska ohälsa som många unga idag känner? Kan det inte vara så att det bland annat är TV:s allt större roll i våra liv och de sjuka ideal som ofta förmedlas därigenom som är skurken? Jag skulle utan tvekan svara att det absolut är en av orsakerna.

Det medvetna nedtonandet och motarbetandet av traditioner och saker som vi kan enas kring i detta land, har allt sedan 1968- vänsterns ångvält mullrade fram genom vårt vackra land, är givetvis också att beskylla. För det kan inte påpekas för många gånger att den nya vänstern som agerar i enlighet med Frankfurtskolans doktriner alltid har sett det som prioriterat att motarbeta allt vad samhällsgemenskap heter. Efter andra världskriget insåg vänstern att ”arbetarklassen” inte skulle vända sig mot sina generaler och skjuta dem, utan var lojala mot sina respektive länder. Då började omorienteringen, alla rester från det gamla Sverige skulle bort, något som den tidiga socialdemokratin hade accepterat och försökt förhålla sig till. Saker som heder, etik och moral, jobba hårt och göra rätt för sig, hålla sig väl med rättvisan, vara stolt över sitt arv och ursprung (land, klass och familj): saker som den gamla arbetareklassen stod för sågs nu som ett direkt hot.

En av mina stora förebilder här i livet var min morfar Lars E Engström, en hårt arbetande man som trodde på allt jag ovan nämnt, fackligt aktiv och socialdemokrat som få.

Tack vare att jag ofta besökte och även i korta perioder bodde hos mina morföräldrar så har jag i stort fått mina värderingar och åsikter därifrån. Jag har sedan unga år sett det som en självklarhet att Sverige är en monarki (till och med när jag i min blida ungdom kallade mig punkare). Även om monarkin givetvis får kritiseras så förstod jag inte mig på människor som kunde elda upp sig själva och bli så arga över att Sverige var en monarki (som trots allt hade stöd av en överväldigande majoritet av folket). Efter HMK tal i samband med tsunamikatstrofen har min respekt för honom bara ökat för var gång han har uttalat sig.

Kungen träffar som så ofta förut rätt med sin vilja att värna de svaga här i samhället och Robert Aschberg och kultureliten visa åter igen sitt rätta ansikte.

Låt inte midsommarfirandet bli en ursäkt för superi

Ett hav utav blå-gula flaggor på Skansen 2008

Förra året besökte jag Skansen för att fira nationaldagen tillsammans med kungafamiljen och mängder av barnfamiljer. Publikhavet framför scenen där en barnkör sjöng Den blomstertid nu kommer, Arméns musikkår spelade och Sven-Bertil Taube sjöng var fyllt med tusentals blå-gula flaggor. Sedan dess har jag funderat över hur konstigt det är, att det i Sverige är tabubelagt att uttrycka något så naturligt som stolthet över sitt land, vår historia och dess kultur. Rädslan att bli kallad fula ord och bli stämplad som det ena eller det andra har under lång tid kväst ett berättigat firande.

Ibland hävdas det att anledningen till att vi inte firar så glatt som t ex norrmännen beror på att vi aldrig blev indragna i andra världskriget eller att det beror på att nynazisterna har tagit vår flagga och våra historiska symboler. Jag håller inte med om någotdera, ockupationen av Norge ledde till en starkare vi-känsla, men vid denna tid fanns det även i Sverige en stor enighet, som bland annat manifesterades kring konungen Gustaf V. Vad gäller vår flagga och historiska symboler så kan snarare 68-vänstern beskyllas för att ha gett nazisterna denna ensamrätt, för någon inflytelserik nazistisk rörelse fanns aldrig i Sverige, till skillnad ifrån Norge.

Kränkande?

Vi lever i en tid då det är tabu att sjunga nationalsången och Den blomstertid nu kommer på skolavslutningarna, för att DO och vissa rektorer anser att det skulle vara kränkande för invandrare. En konsekvens av detta är att det idag finns partier som hävdar att den svenska kulturen är hotad av invandringen, vilket inte kunde vara mer felaktigt. Problemet ligger snarare i politiker som likt Mona Sahlin (S) anser att våra traditioner som t.ex. midsommar är löjliga och inte ser något som helst värde i att bevara vår kultur för att de helt sonika anser att vi inte har någon kultur, identitet och historia som binder ihop oss. Nu är det är givetvis inte som Sahlin säger. I Sverige har vi oerhört mycket att vara stolta över. Vi har lyckats lösa alla politiska konflikter utan att dra in landet i krig under de senaste 200 åren. Vi har yttrande-, religions- och pressfrihet samt likhet inför lagen. Vi var först i världen att förbjuda barnaga och först att erkänna teckenspråket. Det är något att vara stolta över! I Sverige finns både en kultur, en historia, seder och traditioner som håller oss samman. Givetvis har vår kultur, liksom alla andra kulturer, successivt utvecklats och berikats genom inflytande utifrån, men likväl finns det en svensk kultur. Vi tänker inte på den men den finns med oss dagligen i alltifrån vad vi äter, när vi ska vara lediga från jobbet till vad vi uppfattar som rätt och fel. Det är viktigt för ett land att ha starka traditioner då de kan utgöra en sammanhållande länk bortom meningsskiljaktigheter, partisympatier och samhällsklass, om de är tillräckligt starka. Människan är och förblir en andlig varelse med andra behov än bara materiella ting. Starka traditioner bryter ner murar och bygger en stark samhällsgemenskap för alla Sveriges medborgare.

I en sådan tid som vi nu lever i krävs det en renässans för tradition och gemenskap. En sådan skapas inte genom luddiga tal av politiker eller genom politiska beslut, det är inte politikers ansvar att lösa allt för invånarna. Vi får inte ignorera vårt eget ansvar i att slå vakt om våra traditioner, vår historia, och vårt kulturarv. Låt oss inte – vilket har skett under senare år – tillåta att denna anrika tradition, midsommarfirandet, förminskas till att endast bli ännu en ursäkt för superi. Sverige behöver i sanning en kulturell renässans, tillsammans kan vi starta den nu när midsommar kommer.

(Publicerad i Barometern 19/06/2009)

Anna Odell till Kalmar

Idag är Anna Odell på besök i Kalmar konstmuseum för att presentera sitt ”konstverk”. Jag hade gladeligen gått dit och ställt henne några hjärtliga frågor. Jag hade frågat henne hur gammal hon är egentligen: man säger till små barn att dem ej får busringa till 112, men hon en vuxen skriker varg så det tjongar om det. Jag hade velat fråga henne hur hon kan vara så egoistisk att hon kan göra nått sånt här som uppenbart kommer drabba en redan utsatt grupp i samhället, dem med psykiska sjukdomar. Vi vet att det i dagens samhälle har en psykiatri i kris där stora delar av unga mellan 16-24 har självmordstankar och där det är oerhört svårt att bli inlagd och bli tagen på allvar. I en sådan verklighet väljer Odell att skrika varg, på andras bekostnad.

Vidare är det skam och en fläck på Kalmars banér att vårt konstmuseum hyllar och ger en röst åt detta omogna och olagliga (ja ja, vi får se om hon döms) tilltag. Allt är konst heter det numera. Var det konst när Folkfronten kastade Toblerone på Mona Sahlin på första maj? Var det konst när en man kastade en tårta på kungen? Var det konst när en ”reporter” sprutade vatten på statsministern(men som lika väl hade kunnat vara syra). Var det konst när några ungar busringde in ett bombhot i härom året?

Enligt Odells ”moderna” och slappa tolkning av vad som är konst så är allt som man vill konst, men då betyder det ju även att inget är konst. Något att fundera på både en och två gånger alla ni som genom ett besök ger henne erkännande.

Behöver vi ett regionbibliotek

Efter att ha delat ut valkuvert i Halltorp, Hossmo och Dörby till kl 03.00 natten innan så är jag inte jätte pigg, efter middag och kaffe börjar man dock känna sig som en människa igen. Sitter just nu på mitt första möte med regionförbundet. Det är en mängd intressanta förslag och det verkar ganska smart att samordna och samarbeta mellan Smålands kommuner och Blekinge. En sak som dock är mindre bra är den klåfingrighet som verkar finnas här. Man ser ett problem eller får presenterat förslag på ett projekt och instinktivt verkar alla vara positiva utan att fråga sig själv: är det här nått som Vi egentligen borde arbete med.

Ett exempel på en fråga där jag känner mig lite tveksam är frågan om uppförandet av ett Regionbibliotek i Småland/Blekinge. Min instinktiva tanke är att detta riskerar att dränera besökare och framförallt kapital från våra lokala bibliotek, i synnerhet dem på landsbygden. Vi har i dagsläget ett problem med neddragningar och besparingskrav på vår kultursektor.

Min spontana tanke är att om vi i kommunerna betalar pengar till regionförbundet och dem i sin tur ämnar investera delar av dessa pengar i bibliotek, så är en satsning på de små lokala nu etablerade biblioteken att föredra framför skapandet av ett artificiellt Småländskt regionbibliotek.

En kulturskola för alla

Undervisning i kulturskolan har i Sverige under en lång tid utvecklats till att bli ett omfattande inslag i barn och ungdomars fritid. Kulturskolan innehåller kurser i dans, teater, bild, musik och mycket mer. Den kommunala musik- och kulturskolans huvuduppgift är att ge frivillig undervisning utöver den som anordnas i den obligatoriska skolan. Kulturskolan har också en uppgift att stärka samarbete med övriga skolformer, kulturinstitutionerna och utveckla samarbetet med lärarutbildningen.

Genom Kulturskolan har barn och ungdomar en möjlighet att få uttrycka sig med bilder, dans, musik och teater utan krav på förkunskaper. Nästan alla kommuner har en kommunal musik- och kulturskola, vilket har stor betydelse för ungdomars kulturella utveckling. Idag är det ca 361 000 elever som nås av denna verksamhet.

Men det finns ett problem, denna verksamhet är i dagsläget inte öppen och tillgänglig för alla ungdomar på grund av nuvarande regler/lagstiftning. För att man ska kunna bli en del av kulturskolans verksamhet krävs nämligen det att man är inskriven i den kommun som man har sin skolgång i. Döva, hörselskadade och barn/ungdomar med funktionsnedsättningar blir därför konsekvent ställda utanför denna kulturella verksamhet, då de oftast sätts i en skola på annan ort än den egna hemkommunen. Vi anser att alla, även de med funktionsnedsättningar bör ingå i Sveriges samhällsgemenskap. För att det skall vara möjligt måste alla barn och ungdomar få rätt att gå på den stadens kulturskola där de bedriver sin skolgång.

Ett fritt samhälle byggs på rättigheter och skyldigheter. Skall föräldrar till döva, hörselskadade och barn/ungdomar med funktionsnedsättningar förväntas betala för den kommunala kulturskolan genom sin skattesedel, så skall deras barn givetvis också få ta del av dess verksamhet.

Christian Dywik
Distriktsstyrelseledamot för KDU Örebro

Christopher Dywik
Förbundsstyrelseledamot
för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

(Publicerat i tidningen Kristdemokraten)

Löjligt att be om ursäkt till Ryssland

Jag fick precis ett mail ifrån en vän med en länk som han tyckte att jag skulle besöka. Sagt och gjort jag klickade på länken och blev minst sagt chockad när jag läste att den ryske ambassadören i Stockholm ansåg att de som ”drev med Ryssland” under melodifestivalen borde spärras in. Vad ambassadören pratar om är alltså låten Tingeling.

– Det är obegripligt varför Sverige skulle visa sådan okunnighet i sin tolkning av Ryssland, säger Anatoly Kargapolov, talesman för den ryska ambassaden.

Med risk att åter kränka den ryske ambassadörens sinne för humor och därmed förlora några eventuella ryska röster i melodifestivalen, så måste jag konstatera att jag tycker att det var löjligt av Ronnie Lans, projektledare för Melodifestivalen att be om ursäkt. Inslaget var inte ett seriöst inslag utan ett humorinslag som snarare drev med melodifestivalen och människors gamla fördomar kring Ryssland.

Tingeling, tingeling – Betyder jag ingenting?

Läs regissören Micke Lindgrens svar till SVT.

Julhälsning

God jul önskar bröderna Dywik

För det första vill jag be om ursäkt över bristen på uppdatteringar här på bloggen under ett tag, men som ni säkert förstår så har jag ägnat min julledighet åt någonting så mycket viktigare, nämligen familjen.

Jag och min familj har likt tidigare år firat en traditionell jul. Själva julaftonen ägnades hos min farmor  på Morbacka tillsammans med allt som en riktig jul består av: familj, släktingar, mängder av traditionell julmat, existentiella diskussioner, glögg, Kalle Anka och så givetvis tomten. Framåt källen begav vi oss hem till mina föräldrar för att öppna ytterligare julklappar och äta lite julgröt.

Vi får inte heller glömma varför vi firar jul i Sverige, nämligen till minne av Jesus Kristus födelse, så julaftonen avslutade jag som vanligt med midnattsgudstjänst. Detta året hölls den i Karlslunda kyrka dit jag begav mig med bil (nej det går ingen kollektivtrafik) på de vackra snöbetäckta vägarna för att tillsammns med min vän och kollega, Fredrik Sjömar uppleva en alltid lika vacker och stämningsfull gudstjänst. Det var som vanligt ute i Södermöre en gudstjänst full med sång och musik och en av Ove Carlssons positiva, roliga med ändock förmanande predikan. Efter gudstjänsten tände vi ljus för fred på jorden och med alla som måste sitta ensamma på julen i åtanke, för familjens bevarande och stärkande.

God fortsättning på julen och ett riktigt, riktigt gott nytt år alla läsare.
Jag tackar alla hjärtligt för era varma julhälsningar och hoppas att också ni hade en fin och fridfull jul tillsammans med familj, vänner och en massa god julmat. Jag önskar er slutligen ett gott nytt år.
/Christopher